Vilket underbart slott! Så intressant historia!

Kommentarerna var många när vår klubb besökte Torups slott vid månadskiftet maj-juni.

Tretton entusiaster mötte upp i soligt men något blåskyligt försommarväder.

Vår guide, som hade en lätt framtoning av Sten Broman, berättade både roligt och initierat om allt som hänt på och omkring slottet, sedan det byggdes 1537 av Görvel Fadersdotter Sparre.

Den gamla borgen, som låg några hundra meter därifrån uppe på det som nuförtiden kallas Askebacken, hade tjänat ut och delvis förstörts under det inbördeskrig som rasade runt 1500 i Danmark och som går under namnet Grevefejden.

Faktum var att de flesta borgarna i Skåne och Själland brändes ner under det kriget. Det är ett av skälen till att så många dansk-skånska slott är från just 1500-talet. Bland annat Malmöhus slott.

Slottet, ett av Nordens bäst bevarade renässansslott, byggdes med två torn, inte fyra som de kungliga slotten utrustades med. Det gällde att bygga lagom stort, om man ville hålla sig väl med kungamakten.

Så småningom kom slottet i släkten Grubbes ägo. Kristian IV, Danmarks store slottsbyggare, var en ofta sedd gäst på Torup och han såg till att soldater dämde upp den sjö som omgav slottet fram till 1775. Det året inträffade en tragisk olycka som tog fyra liv. Vid en roddtur på sjön kantrade den lilla ekan och alla föll i vattnet, icke simkunniga. När tillskyndande väl  fick upp de fyra, gick deras liv inte att rädda.
En händelse som fick eko i hela landet.

1811, i samband med utskrivningar till armén, samlades bortåt femtonhundra drängar och bönder vid Torups slott för att protestera. Uppropet slogs brutalt ned och ett trettiotal drängar dödades. Ett par hundra togs till fånga och sattes på Malmöhus där de behandlades brutalt. Flera avled i fängelset.

Slottet hade förfallit sedan den tragiska båtolyckan men köptes till slut av släkten Stjernblad och 1812 lät Gustaf Julius Coyet restaurera det förfallna slottet. Nu inträdde en ny storhetstid för slottet. Bland annat var Torup samlingsplats för många av den tidens kulturelit inbjudna av Henriette Coyet. Här sågs Selma Lagerlöf, Carl Milles och Hjalmar Gullberg, bland många.

Efter Henriettes död ärvde dottern Amelie slottet och när Amelies son Ernst Gustav von Leithner dog, såldes slottet 1970 till Malmö stad.

Runturen på slottet blev en hisnande historisk resa från 1500-talets borgliknande karaktär till vår tids försök att samtidigt behålla det gamla intakt men ändå försiktigt införa de moderniteter som vi ser som självklara.

En vacker liten borggård är det första som möter en när man går in genom den stora porten. Här finns spår från gamla loftgångar, dörrar och fönster i murarna flera våningar upp. Väl inne i slottet öppnar sig ett vackert bibliotek som fortfarande inte är tillgängligt för allmänheten. En trappa upp är själva den stora hallen med porträtt från en rad tidigare ägare.

Ett av tornrummen tjänade som salong för de litterära och konstnärliga sammankomster som hölls på Henriettes Coyets tid. En vackert snidad trappa gick högst upp till det rökrum som var det enda ställe där Henriettes man fick röka. En tidig form av rökruta!

Mot väster på andra våningen kom man sedan in i det som skulle kunna kallas Stora salen. Ett vackert ljust rum som vetter mot den lilla sjön och längre bort Malmö. Här ser man att murarna är över metern tjocka. En gång byggda för att stå emot 1500-talets artilleri.

Därefter kommer man in i det som är Stora matsalen. Ett fantastiskt rum med grandiosa porträtt av våra stora krigarkungar och med vackra gyllenlädertapeter.

Efter en och en halvtimmes guidande återvände vi till Slottscaféet där vi startade vår rundvandring vid de gamla 1700-tals längorna som nu rustats upp efter den stora branden för några år sedan.

Jag kan lova att kaffet och  kakan och en och annan räkmacka smakade slottsligt gott efteråt!

Peo

Fler bilder hittar du här (klicka)