Livet efter Sydis

Seniorernas höstupptakt startade den 27 augusti 2019 med fem intressanta betraktelser från fem tidigare arbetskamrater om ”Livet efter Sydis”.

Stefan Jörhov var först ut och berättade om allt som hänt sedan han slutade på tidningen för fem år sedan. Han varslades om uppsägning ett år innan slutet. – En jobbig tid, säger han. Tillägger att han inte saknar jobbet men kollegerna. I väntan på framtiden började han vandra och byggde altan och uterum. Därefter blev han egenföretagare med smaksatta popcorn som produkt tillsammans med en gammal bekant. Det slitsamma jobbet både som tillverkare och försäljare lyckades så bra att popcornen fanns från Ystad i söder till Kiruna i norr och allt däremellan. Slitet tog ut sitt pris, Stefan tog körkort och fick påhugg på Ericsson och vidare som ledsagare till personer med funktionsnedsättningar vilket bland annat gjorde honom till ivrig vinterbadare. Från ledsagare till Fontänhuset var steget sedan inte långt. – Jag vill ha ett värde i det jag gör och det har jag nu, säger Stefan Jörhov.

Även Herbert Tinz återfinns på Fontänhuset i Malmö. Hans karriär spretar vida omkring från 1973 då han klev in på Sydsvenskan som kopist/fotograf trots att han då var elev på Fotoskolan i Malmö. På Sydsvenskan blev han även ansvarig för det som då kallades temaredigering samtidigt som han skrev om MC och musik. – Det var ett sätt att komma tillbaka till journalistiken, jag var rätt trött på fotandet då, säger han. Blev så erbjuden ett jobb på Barometern i Kalmar som foto- och layoutchef och familjen flyttade dit. Vistelsen där blev inte riktigt som han tänkt sig så flytten gick till ett motsvarande jobb på HD där det slutade med ett nyhetschefsjobb på Landskronaposten. Men det räckte inte utan Herbert gick vidare till Fontänhuset i Helsingborg och därifrån rekryterades han till Fontänhuset i Malmö. – Nu lever jag i verkligheten, säger han.

Maggan Ekelund började på korret 1979, jobbade som Svedalareporter men kom sedan att bli natten trogen i nära 30 år. När det började gunga under redigerargolvet valde Maggan att gå. – Det var inte helt lätt men jag ångrar inte en dag att jag slutade, säger hon. I vuxen ålder blev hon mambo i Växjö för att läsa svenska som andraspråk och jobbar nu med SFI. Främst med nyanlända med syn- och hörselnedsättningar. Hon läser även arabiska för att om möjligt ännu bättre förstå sina elever. Jobbet nu är ingen heltidssyssla, det blir omkring 40 timmar i månaden.

Jane Lundh började på Sydsvenskan 1982 som grafiker. Sedan var hon Postis i 16 år och hamnade så på Familj. Det gungade även under hennes fötter och flera var påtryckningarna för att hon skulle sluta. – Det var jättejobbigt, jag var 48 år och visste inte vad jag skulle göra. Trygghetsrådet hjälpte henne en hel del med kurser, bland annat datasådana. Hon fick jobb som receptionist på ett företag som sysslade med företagshälsovård vilken inte verkade omfatta de egna anställda. Nya kurser, denna gång i trädgård på Hvilan. – Ett sånt roligt år med både växtkunskap och kunskap i att framföra trädgårdsmaskiner plus ett körkort för motorsåg. Idag återfinns hon på företaget Din utemiljö.

Sist i raden berättade Kim Olsson om livet efter tiden i tryckeriet på Sydsvenskan både på Krusegatan och ute i Fosie. För att bredda sin kompetens läste han grafisk teknik på Stockholms universitet och blev kvalitetsansvarig. Slutade på tidningen och började på ett annat tryckeri men det slutade med att han blev arbetslös plus att han ådrog sig en allvarlig sjukdom. – Jag kollade vilket jobb som var lättast att få om man är över 50 år. Svaret blev bussförare vilket han är i dag och kör stadsbussar i Malmö för Nobina.

Text: Bibi Häggström

Foto: Kjell Johansén och Marianne Rosén